Moesta et errabunda Songtext
von Sofia Karlsson

O älskade, säg om ditt hjärta ej stundom har flytt
Långt bort från det mulnande hav och den orena stad
Till hav som är klarare blått och så jungfruligt nytt
Att dess skum är ett ljusets och renhetens bländande bad

Dit älskade, säg om ditt hjärta ej stundom har flytt
Blott havet det vida kan läka det kvalfyllda bröst
Vems ande har låtit dess rosslande vågsånger bli
Tätt följda av vindarnas milda harpklingande röst
Åt hjärtat en sällsam och bävande vagmelodi
Blott havet det vida kan läka det kvalfyllda bröst


O bär mig min springare, för mig fjärran fregatt
Långt, långt här i stoftet av strömmande tårarna våt
Och säg är det sant att mitt hjärta har ropat i natt
Bort, bort ifrån grämelse, synder och smärta och brott
O bär mig min springare, för mig fjärran fregatt

O rosornas paradisland, hur fjärran du är
Där himmelens ljus är som glädjen och kärlekens sken
Där den som blir älskad och dyrkad är värd att hållas kär
Och vällusten själv fastän het bliver helgad och ren
O rosornas paradisland, hur fjärran du är

Blott havet det vida kan läka det kvalfyllda bröst
Vems ande har låtit dess rosslande vågsånger bli
Tätt följda av vindarnas milda harpklingande röst
Åt hjärtat en sällsam och bävande vagmelodi
Blott havet det vida kan läka det kvalfyllda bröst