Invandrarblues Songtext
von Markus Krunegård

Ingen i Helsingfors känner igen mig. Gå på stan är som att gå i skogen.
Jag saknar skogen. Det första språk som jag lärde mig av mamma är det
Första språk som jag börjar glömma.
Känner jag, muterad i realtid. I min egen röst hör jag en främlings.
Här är gatan där mamma blev dumpad av en tjockis som gillade godis
Och bilar. Det får syster och jag tacka för.
Ett hjärta dött, två fött.

Känner mig så hemma här. Känner mig så borta här.
Känner mig så halv här, och halv är det jag är.


Stans största disco. Sammanlagt har jag varit där i veckor.
Nu går jag förbi. De undrar om alla klyschor stämmer. Om svenskar
är töntar och diplomater. Om finnaren är macho med raka böghatare.
Stämmer det?
Kärlek och språk är sådant som förenar.
Kärlek och språk är sådant som delar.
Det första språk som jag lärde mig av mamma
är det första jag börjar glömma.

Känner mig så hemma här. Känner mig så borta här.
Känner mig så halv här, och halv är det jag är.

Fick ditt brev tolv år för sent. Det på finska i bläck där du skrev
Om dig själv och det nya millenniet. Undrade om jag ville fira det med dig.
Ingen som lever kommer ifrån sina egna sliding doors. Tänk om, vad
Hade hänt om jag fått dom orden när du skrev dom?

Känner mig så hemma här. Känner mig så borta här.
Känner mig så halv här, och halv är det jag är.

Känner mig så hemma här. Känner mig så borta här.
Känner mig så halv här, och halv är det jag är.

Känner mig så hemma här. Känner mig så borta här.
Känner mig så halv här, och halv är det jag är.