Allt under vita djur och drakar Songtext
von Maritza Horn

I Västergyllan, där stod ett slott,
Det var så härligt att skåda.
Dess murar voro av renan guld,
Ja av renan guld,
Och golvet var av marmorstenar.

Där femton alnar är under jord,
Där satt en yngling som var fången.
Han satt där dagar och mörker natt,
Ja och mörker natt,
Allt under vilda djur och drakar.

Och sonens fader han reste dit,
För att få sonen till försoning.
Men tiotusen, det vill han ge,
Ja det vill han ge,
För att få sonen till försoning.


Men tiotusen, det var ej nog,
Ty han har stulit en guldkedja.
Men denna kedjan, den har han fått,
Ja den har han fått,
Av sin lilla vän och inte stulit.

Då tog man denna yngling fram,
Och stungo ut hans vackra ögon.
Då ropa han - o du käre gud,
O du lille gud,
Allt detta lider jag oskyldig.

Gråt inte du för din kära vän,
Ty hon är all redan döder.
På kyrkogården, där vilar hon,
Ja där vilar hon,
Det kan en marmorsten bevisa.

Och är hon döder, då vill jag dö,
Ja då vill jag dö,
Allt under vilda djur och drakar.