Serotonin Songtext
von Anton Kristiansson

Livet händer nu, man lever så snabbt.
Det händer ikväll, vi lever inatt.
Mellan himlen och jorden, den blinkande skogen.
Trummorna slår, dom rinner i blodet.
Lampor flammar upp som tändstickor.
Människor, strömmar, drömmar, denna känslan är på en miljon.
Vi har alla slösat bort våra liv, men just ikväll har vi alla glömt bort det i en kort eufori.

Det blåser hjärtan i vinden. Vi tittar mot himlen.
Vi tittar mot himlen, alla dansar och dom ler mellan glittrande kinder.
Ljusen lyser över klipporna och hamninloppet.
Ta min hand för det bubblar som champagne i kroppen.

Och rymden är stor och svart. Den slukar oss när som helst.
Vi flyter ihop inatt, i luften och kärleken.
Vill aldrig landa, vill aldrig nånsin släppa leken, för lycka är att fly bort ifrån verkligheten.
Till en plats där världssamvete blir till världsligheter, trots att shinra suger makon ur den här planeten.
Men dom får aldrig våra hjärtan eller fria viljor, tills dagen då rosorna drunknar under vita liljor.
Ska vi älska och fördriva denna tiden flyktigt, för jag lovar att vi lämnar detta livet lyckligt.

* Jag vill inte somna ensam. låt mig dö med dom jag älskar... *


Och fulla av kärlek går vi tomma genom natten.
Som tomma på caféen på flughafen strasse.
Ibland så undrar jag vart tiden försvann.
Jag är ledsen men det är enda livet jag kan.

Och rymden är stor och svart.
Den slukar oss när som helst.
Vi flyter ihop inatt, i luften och kärleken.
Vill aldrig landa, vill aldrig någonsin hitta marken.
Fortsätta sväva över gatan i den stilla natten.
Under kometerna som växer under himlavalvet.
Den sista dansen kommer snart, jag är säker på det.

Och allt jag har är en dröm och en handfull vänner, men jag är deras tills den dag jag inte andas längre.
Undergången kan vara vacker om vi bara vill.
Så vi kan ta en till – vi får göra vad vi vill.

* Jag vill inte somna ensam. låt mig dö med dom jag älskar... *

Det är ett kapell dit hon burit sin skönhet.
Det är en lek med elden strax innan norr.
Det är handleden med eksem.
Det är arroganta svanar vid strömpatären.
Det är min spegelbild som smälter sjuk.
Det hem som en gång var ett barns...


Du grät dig känslig, du teg dig snygg.
Himmelsk doft på händerna och hundra miljoner fingrar upp till gud.
Lika skygg som änder efter sommaren, lika värdigt lömsk som ryttlande falk.

Du gick bredvid dina ord. Rev mig loss mig loss från huden.
Bredde mig ut över gatan.
I staden där självförakt var en ännu ej uppfunnen egenskap.
Kvar fanns ljusfläckar på hud, nån att spöa upp, bara nån att låta smeka bort en natt...